Ibland kan jag känna mig riktigt lat som kvinna,

alldeles för lättjefull. När jag är på arbetet kan jag planera vad som skall göras när jag kommer hem, med glädje och kraft kan jag se mig själv, i tanken, ta tag i alla mina ”måsten”. Sen när jag då kliver över tröskeln in till min egna lilla trygghet och glädje kommer lättjan över mig som en soluppgång. När middagen har fixats, engagemanget i barnens ”hur har dagen varit”, läxor, skjuts till träning-flickvän-vänner å så.. ja, då, har luften gått ur en. Kraften till att baka det där underbara brödet, fixa foton, måla färdigt tavlan som jag hållit på med i två år har på något sätt försvunnit.
Jag har inte behov av att vara med om allting överallt, att peta i alla detaljer. Jag är väldigt gärna engagerad i mitt arbete, i mitt hem, i min man och mina barn men jag vill också kunna njuta av något varje dag. Som någon slags morot att leva överhuvudtaget, det behöver inte vara något stort utan det kan innebära att bara vara. Att fånga ögonblicket just nu. Funderar mycket över min lättja, skäms lite grann över den, så, när jag läste en artikel i HD om en brittisk profets livsfilosofi hamnade jag i ett aha-moment. I artikeln skriver man att välfärdssamhället äger vår arbetsförmåga. Jobbar man inte får man ingen pension, samtidigt har vi en bild av att vi springer så fort vi kan men inte hinner ändå. Den brittiska profeten menar att det är ok att inte göra något och att välkomna lättjan. I love to live so pleasantly, live this life of luxury, lazing on a sunny afternoon.
Jag är inte personifierad av mitt arbete utan jag är formad av så mycket mer, arbetsrollen är en del av mig men en väldigt liten del. I artikeln står det att samhället leder till en fysisk och mental kollaps, den arbetsamma människan är stolt och glad över att arbeta övertid. Min personliga inställning till detta är att man står på utbrändhetens rand. Jag har en väninna som alltid arbetar, alltid ser snygg och fräsch ut, alltid har städat i hemmet, alltid hinner med barnens liv och aktiviteter och alltid…Det är ju inte konstigt man får skuld, en snabb titt i spegeln efter en arbetsdag och där möts man av Olga (jag brukar kalla mig för det i de stunderna, känns ganska skönt att ta en annan roll). Olga som har påsar under ögonen, håret platt och energilöst, naglar som tydligen levt i en skurhink ett helt liv…Matbordet fullt av gamla brödsmulor, matrester, schema, tidningar och diverse skrot. Hur resten av huset ser ut skall vi inte ens prata om! Då känner jag skuld över lättjan! Freud sa: Den moderna människan är sjuk och olycklig. Det kanske stämmer men det finns en hel del människor som är livsnjutare, det är mitt övergripande mål i alla fall.

Det är ett hårt jobb att göra ingenting, men någon måste göra det.